S20 - Institutionaliseringen av funktionshinder: Anstalternas verksamhet från insidan och följder för intagna under 1900-talet
Liselotte Eriksson1, Kristina Engwall2, Anna Tunlid3, Johan Junkka1, Tove Ljuslinder11 Umeå universitet
2 Uppsala universitet
3 Lunds universitet
Introduction
Under 1900-talets första hälft och efter utländska förebilder etablerades institutioner i Sverige för att omhänderta människor med funktionsnedsättningar. Under en tid då få andra alternativ fanns kunde institutionerna ge dem med stora omvårdnadsbehov tillsyn dygnet runt och därigenom avlasta anhörigas omsorger. Rehabilitering skulle bidra till internernas möjlighet att leva ett mer självständigt eller ”normalt” liv efter anstaltsvistelsen via exempelvis arbete. Institutionaliseringen har undersökts och kritiserats av historiker i både Sverige och utomlands sedan 1990-talet. De betonar att den ofta innebar ett uppbrott från en bekant hemmiljö som kunde medföra isolering eller en ohälsosam miljö där sjukdomar härjade. På anstalterna hade vårdpersonalen tolkningsföreträde och prioriterade det kollektiva perspektivet framför internernas vilja och behov, varav många dessutom blev föremål för kontroversiella behandlingar och ingrepp. Institutionaliseringen gav även myndigheter möjlighet att kontrollera medborgare som var oförmögna att försörja sig själva och ansågs ligga samhället till last.
Fortfarande är mycket okänt om hur verksamheten på olika anstalter bedrevs och i vilken mån behandlingsmetoderna skilde sig åt och hur de uppfattades av internerna. En förklaring till detta är att institutionaliseringen varit starkt förknippad med skam och stigma. Med stöd av olika källor ger sessionsdeltagarnas resultat ny kunskap om institutionerna från insidan. Presentationerna berör behandlingar för interner med funktionsnedsättning och deras upplevelser av olika behandlingar och av anstaltslivet samt institutionaliseringens följder för överlevnaden.
Studien av Kristina Engwall och Anna Tunlid fokuserar på Vipeholms sjukhus 1935–1963. Det betraktades som den sista utposten dit de mest svårskötta fallen, s.k. ”obildbara sinnesslöa”, skickades från hela Sverige. Studien beskriver och diskuterar sjukhuschefen Hugo Fröderbergs kategorisering av de intagna och dess betydelse för vården. Resultaten ger även insyn i internernas vardagsliv och vilka behandlingar som ansågs bidra till deras utveckling samt hur verksamheten påverkades av att Vipeholm var ett sjukhus där det medicinska perspektivet dominerade.
Johan Junkkas studie belyser institutionaliseringens följder för överlevnaden i Västerbottens befolkning 1900–1959 utifrån statistiska analyser av digitaliserade kyrkböcker. Under perioden ledde sinnessjukhusens etablering i länet till att antalet anstaltsbäddar fyrdubblades (från ca. 300 till 1,200). Personer som ansågs sinnessjuka löpte därmed ökad risk att institutionaliseras över tid. Det medförde även ökade dödsrisker jämfört med befolkningen generellt och grupper med funktionsnedsättningar som inte institutionaliserades. Trots att hälsan förbättrades under 1900-talet förblev dödsriskerna avsevärt högre för intagna på sinnessjukhus. Det tyder på att anstalterna utgjorde ohälsosamma miljöer där sjukdomar grasserade och vanvård kunde förekomma.
Tove Ljuslinders studie undersöker reaktioner på Astrid Värings roman från 1944 I som här inträder… som handlar en man som sätts på sinnessjukhus på godtycklig grund. Att romanen väckte debatt framgår av samtida dagspress och av dess filmatisering 1945 samt av hundratals brev som sändes till Väring. Studien baseras på ca. 200 av dessa brev som inte har undersökts tidigare. Brevskrivarna bestod av intagna eller f.d. interner som berättar om sina anstaltsupplevelser och sin livshistoria och ibland ber Väring om hjälp. Även anhöriga till intagna samt vårdpersonal och läkare skrev till Väring och kunde både instämma i och ifrågasätta hennes skildring av sinnessjukhusen.
Sessionsordförande: Lotta Vikström
Sessionskommentator: Liselotte Eriksson
Presentationer:
Kristina Engwall och Anna Tunlid
Johan Junkka
Tove Ljuslinder